Det är så jobbigt, när man tror att man vet hur det är. Man är så säker och man intalar sig själv att "du har rätt ida, våga tro på det här nu". Jag har svårt för det i vissa lägen, jag är alltid rädd för att bli sårad. Min bakgrund har varit trasslig och det blir märken i själen, det blir faktiskt det. Efter allt som hänt har jag svårt att lita på mig själv. Inte på andra, jag är en väldigt öppen person som lätt känner vem jag kan lita på och vem jag inte borde berätta vissa saker för. Det krävs tid för tillit och sånt är jag bra på. Men när det gäller mig själv, när jag lämnar ut mig själv på ett helt annat sätt. Och när jag vet att jag kan bli sårad men ändå måste våga satsa, det är då det inte alltid fungerar. Därför blir det så jobbigt när jag äntligen klarat mig förbi den muren som jag själv har byggt upp - för att skydda mig från mig själv - och folk bara sviker. Det värsta är då att de inte sviker medvetet och de märker det inte. Trots att jag gör det, jag gör det verkligen. Förr, när det var som värst i mitt liv, skulle allting rasa när sånt hände. Där började jag bygga min mur, vid den tiden. För det skedde så ofta att folk svek omedvetet och skadade mig. Det är bättre nu, jag klarar mig. Men jag ska inte underdriva, för det gör ont. Det gör så sjukt ont när någon som betyder mycket för en bara tar, utan att någonsin ge. Det gör så ont när man litar på någon, och den personen bara kastar bort den tilliten. Men ondast av allt gör det när den där, den som betyder så jättemycket bara vänder ryggen till, när man gett allt man kan ge, och man inser att det inte finns något man kan göra för att personen ska se åt ens håll igen. Man duger inte längre.

Ofta är det inte såhär brutalt. Men det räcker att det känns så, för jag lovar, att så länge det känns så gör det ont.