Brainstorm
Så då undrar jag, varför faller man när man vet att man i slutändan måste resa sig upp igen?
Varför gör man allt för att glömma, när till och med en bekant doft kan få en att minnas precis allt in i minsta detalj igen?
Man borde inte vara rädd för att chansa och misslyckas, man borde vara rädd för att låta bli.
Varför blir man så otroligt rädd för karuseller när man vet att de nästintill aldrig går sönder, när man vet att man några minuter senare kommer stå säker och trygg på marken igen?
Folk skäms så mycket för de mest värdsliga sakerna trots att de egentligen vet att i stort sett ingen annan bryr sig. De vågar inte vara sig själva för de tror att andra ska tycka och prata så mycket, men faktum är att människor i vår värld är så självupptagna att de knappt lägger märke till sin omgivning.
Kärlek är ingenting annat än en ständig kamp, ett oavbrutet sökande efter en fast punkt - en trygg själsfrände. Det är oftare mer svårt än lätt, man mår oftare dåligt än bra. Men när det väl är bra är det så bra att man glömmer bort det dåliga. Därav är den evig, man vill så gärna få ta del av den att man aldrig tröttnar på att bli krossad, sårad och sviken.
Ju mer jag tänker på det, desto mer förundrad blir jag av hur olika alla människors syn på verkligheten kan vara. Och ju mer jag tänker på det, desto mer förstår jag hur fel det är att döma andra människor. För alla har en historia bakom sig. När du ser en annan person på stan, i skolan, på stranden eller var man nu kan tänka sig så är det som en hel bok du ser där. Och då ställs alla inför ett val, man kan antingen se utsidan och bestämma sig för att strunta i att läsa boken - bara döma och säga att boken är dålig. Eller så kan man ge boken en chans oavsett omslag, läsa den, förstå den och kanske lägga till några kapitel på slutet.
Varför gör man allt för att glömma, när till och med en bekant doft kan få en att minnas precis allt in i minsta detalj igen?
Man borde inte vara rädd för att chansa och misslyckas, man borde vara rädd för att låta bli.
Varför blir man så otroligt rädd för karuseller när man vet att de nästintill aldrig går sönder, när man vet att man några minuter senare kommer stå säker och trygg på marken igen?
Folk skäms så mycket för de mest värdsliga sakerna trots att de egentligen vet att i stort sett ingen annan bryr sig. De vågar inte vara sig själva för de tror att andra ska tycka och prata så mycket, men faktum är att människor i vår värld är så självupptagna att de knappt lägger märke till sin omgivning.
Kärlek är ingenting annat än en ständig kamp, ett oavbrutet sökande efter en fast punkt - en trygg själsfrände. Det är oftare mer svårt än lätt, man mår oftare dåligt än bra. Men när det väl är bra är det så bra att man glömmer bort det dåliga. Därav är den evig, man vill så gärna få ta del av den att man aldrig tröttnar på att bli krossad, sårad och sviken.
Ju mer jag tänker på det, desto mer förundrad blir jag av hur olika alla människors syn på verkligheten kan vara. Och ju mer jag tänker på det, desto mer förstår jag hur fel det är att döma andra människor. För alla har en historia bakom sig. När du ser en annan person på stan, i skolan, på stranden eller var man nu kan tänka sig så är det som en hel bok du ser där. Och då ställs alla inför ett val, man kan antingen se utsidan och bestämma sig för att strunta i att läsa boken - bara döma och säga att boken är dålig. Eller så kan man ge boken en chans oavsett omslag, läsa den, förstå den och kanske lägga till några kapitel på slutet.
Kommentarer
Postat av: s a r a pe r s s so n
Jag beundrar dig min vän!
puss på dig
<3
Trackback