Who says you’re not perfect
Who says you’re not worth it
Who says you’re the only one that’s hurting
Trust me
That’s the price of beauty!



Måste ta tag i mig själv och börja använda min kära kamera igen. Just nu har jag INGA nya bilder alls.
Heller inte haft någon direkt tid för att blogga. Men nu så.
På disneychannel spelas en låt 24/7, Selena gomez - who says. Jättefin text tycker jag, älskar såna där självförtroendelåtar eheh. Veronica Maggio har fina texter också.
Jaja, nog om musik.
Nu kommer wall of text :]

---

Konsten att gå vidare.
Egentligen tror jag att smärta och lycka bara är påhittat. Inre smärta iaf. Självklart finns den där smärtan som kommer när man slår i lilltån i bordskanten, för att varna kroppen så man vet när man ska hålla sig undan. Men ingen dör ju av ett brustet hjärta, så varför skulle en sådan genomtänkt skapelse som människan ha en så meningslös funktion från början? Jag tror vi har tagit fram den. Och lycka. När människan inte längre behövde kämpa mot andra varelser, när vi blev den överlägsna rasen - vad fanns det då kvar att leva för? Jo, då måste man ha något att sträva efter. Evig lycka, det är väl något alla vill uppnå, right? Klart det är.
Men det är inte bara dessa påhittade känslor jag tror det finns. Den mest ologiska av dem alla är kärleken. Att det finns en människa någonstans där ute bland alla miljarder på jorden som passar ihop med just mig, fine, det kan jag faktiskt tro på. Naturen ville att man skulle få så högutvecklade och perfekta barn som möjligt.. Självklart finns det någon som jag skulle få nästintill perfekta barn med. Men vi är fler på jorden nu än vi var för flera tusen år sedan, det går inte längre att hitta den där "the one". Istället faller vi för den som finns i närheten. Det tror jag i varje fall. För ärligt talat, vad är oddsen för att den där rätta, som naturen skapat för just mig i sin strävan efter perfektion, att han skulle råka vara i precis samma lilla stad som mig? Nej, det tror jag inte på. Men det fula är att när man faller för någon så är det för stunden, ofta när man är i tonåren så är den man vill ha, inte den man vill ha om tio år. Och det är man medveten om, ändå kämpar man. Trots att man vet att det inte håller livet ut. Det kanske bara är jag, men jag tycker det här är skitintressant. - Och patetiskt. Jag himlar ibland med ögonen åt folk som klagar över brustna hjärtan och åh, jag kommer aldrig komma över dig. Klart man kan göra det, alla kan om dom bara reser sig upp och vill. Men ändå hamnar jag där själv, gång på gång. Tror till 110% att jag hittat den rätta och att vi verkligen passar tillsammans. Även om jag vet att det inte kommer hålla för alltid, så kämpar jag mer än de flesta. Jag kan gå långt för att få den jag vill ha, mina gränser tänjs. Och sedan sitter jag där och undrar hur fan jag kunde falla för den killen. Han är ett as.
Det händer inte en gång, utan flera. Inte bara för mig, utan för nästan alla. Där sitter man på tvären och vägrar gå vidare, hur illa man än blir behandlad. Man kan sjunka så lågt för den där killen, bara man får honom. Till slut inser man att det finns någon bättre, det gör det alltid. Och det vet man redan innan, man vill bara inte förstå det just då.  Efter att ha insett detta så kan man äntligen resa sig upp, börja gå vidare - och kanske till och med leka lite med sina egna känslor, bara för att snurra killens värld en smula.

Alla vet att man kommer vidare någon gång, hur kär man än blir. Så varför sitter vi där, allihopa - krossade och sårbara på golvet dränkta i tårar?
Alla vet vi att kärleken inte varar, hur kär man än blir. Så varför sitter vi där, allihopa - skrattandes och lyckliga på golvet med fjärilar i magen?

Alla kan vi bli sårade och svikna. Alla kan vi bli störtkära och lyckliga.
Därför kämpar vi. Därför gråter vi. Det är helt enkelt så vi fungerar.
Men alla kan vi även gå vidare, resa oss upp när vi faller.
Bara vi bestämmer oss för det, ser bort från den där killen, åt andra killars håll. Snart faller vi för någon ny - samma visa en gång till.
För ja, det är helt enkelt så vi fungerar.

Människor gör det de är bäst på, blundar och går vidare. Efter att ha fått klaga lite.