Nothing more for you to take
Det borde kännas bra, det var ju trots allt dags. Men jag vet inte hur jag känner, det är så mycket som förut hängt i luften men som plötsligt har fallit ner på en gång. Jag hinner inte tänka och känna efter. Pressen. Att vara tillräcklig. Vara stark. Finnas där.
Jag vill vara sån, jag trivs. Men ibland är det jobbigt. När precis allt man kan tänka sig bara rasar samman på en gång, även om man var vagt medveten om det tidigare så kändes det inte lika verkligt då. Förr var det bara sånt man fruktade att behöva ta itu med någon gång. Nu har allt hänt på en gång och allt måste gå bra nu. Annars kan allting falla tillbaka och det får det inte.
Jag visste att det var illa, det har jag vetat hela tiden. Bara inte att det var så illa.
Jag vill vara sån, jag trivs. Men ibland är det jobbigt. När precis allt man kan tänka sig bara rasar samman på en gång, även om man var vagt medveten om det tidigare så kändes det inte lika verkligt då. Förr var det bara sånt man fruktade att behöva ta itu med någon gång. Nu har allt hänt på en gång och allt måste gå bra nu. Annars kan allting falla tillbaka och det får det inte.
Jag visste att det var illa, det har jag vetat hela tiden. Bara inte att det var så illa.
Kommentarer
Trackback