Här kommer random bildbomb.
Sen lite wall of text. Bara för att det är min blogg och för att jag kan.






Alltså haha!
Hade inte tänkt på det innan, men efter en stund insåg jag att Nelly har tagit alla bilderna.. Det är helt sjukt hur duktig fotograf man kan va :o

---

Wall of text!
But in the end, everyone ends up alone
Losing her, the only one who's ever known
Who i am, who i'm not and who i wanna be
No way to know how long she will be next to me.
En del av texten till "You found me" - The fray.
För mig betyder den delen av texten mycket, den säger så mycket. För jag tror det är så, jag är rädd att det är så. Livet sviker och den enda man alltid kan lita på är sig själv. Till sist blir alla ensamma och man förlorar den där som man trodde skulle stå bredvid en hela livet. Det spelar ingen roll hur man förlorar henne eller honom, grejen är att det bara blir så. Jag tror på ödet och jag tror att en del saker bara bestäms. Att man kan bete sig hur man vill, kämpa hur mycket som helst fast till slut känner man att det bara inte är meningen att det ska bli som man vill. Någon högre power vill ha saker och ting på ett annorlunda sätt än det du vill liksom. Sedan, en tid senare kan man faktiskt erkänna att man är glad att man inte fick sin vilja igenom. Det tycker jag är det sjukaste, man accepterar det till slut. 

Man föds till någon. Alla ens steg är bestämda i förtid. Sen finns det många som inte tror på det. Fast jag tror att de egentligen bara förnekar, för det är en deprimerande tanke att vissa saker bara är menade att bli så - och det inte finns något att göra åt det.

Jag ville inte heller tro på ödet först. Men jag vill få en helhetsbild av livet. Och vilken annan rimlig förklaring finns det egentligen, till att man tar beslut som man egentligen inte vill ta? Till att man förlorar vänner/familj fast man egentligen inte vill det? Till att man förändras trots att man kämpar för att vara densamma? Till att man växer ifrån sin själsfrände?
Det är de där orättvisorna, som ingen tar sig tid att reflektera över.
Varför blir det på ett visst sätt, när det känns som att hela världen egentligen vill att det ska bli på ett annat vis?
Varför fortsätter tiden gå, när det känns som att allt skulle kunna bli perfekt om tiden bara stannade precis här och nu?
Varför förändras människor, när man älskar dom precis som dom är?

Ibland måste man blunda, ta ett djupt andetag, låta tiden gå och låta saker och ting ske. Till slut blir det bra. Man måste förstå att ödet finns av en anledning, utan det skulle allt kännas bra för stunden - men tids nog skulle allt bara bli kaos. Den högre powern som förutsäger saker, har en baktanke. Man måste förstå för att fatta.
Abow, det där var väl inte det smartaste jag sagt idag. Men jag kommer inte på något bättre sätt att sammanfatta det..